Tillfällighet och evighet är två begrepp som alltmer kontrasterar varandra i mitt arbete.
Jag har alltid varit intresserad av fossiler vilka jag anser vara historiens efterlämningar till oss. Problemet i dag är att fossiler inte måste bevaras längre: alla bevarar bara det som de anser vara viktigt och det inkluderar tänkande, vilket jag kallar ”fossilt tänkande”.
Vad anser jag vara fossiler i konsten? Jag gör skulpturer i plast, resin och polyuretan; alla dessa är syntetiska produkter gjorda av petroleum som i sig är en naturlig organisk fossil. När molekylerna i petroleum sönderdelas produceras kolväten som gasolin, diesel, bensin, olja, bensen och när dessa förbränns orsakar de föroreningar och global uppvärmning.
Etan och propan, destillerade från petroleum, är basmaterialet i produktionen av plast, polyester, nylon – produkter vi använder i vardagen. Vad är då dilemmat? Alla dessa produkter är här för evigt, inget kan förstöra dem. Tidigare brände man helt enkelt dem och orsakade därmed miljöföroreningar och mer än så. Mitt budskap är att vi måste återvinna dem och investera i teknologin för återvinning. Vi kommer att behöva dem i framtiden. När vi inte längre har någon olja kommer vi inte heller att ha några syntetmaterial.
Om klimatförändringarna fortsätter kommer problemet bara att förvärras. Som konstnär försöker jag att hitta lösningar. Darwin lärde oss att alla levande varelser måste anpassa sig till förändringarna i miljön för att överleva. I dag är förändringstakten så pass snabb att organismer inte hinner utvecklas och anpassa sig utan istället dör de ut. Om temperaturen på den afrikanska kontinenten skulle stiga med 5ºC skulle elefanterna dö ut så därför klonar jag dem till mindre versioner. Snart kommer det finnas för mycket havsvatten i världen men inte tillräckligt med dricksvatten så därför sätter jag stövlar på mina hundar, ger vattenflaskor till pingvinerna och sätter ryggsäckar på klonade grodor för att hjälpa dem lite.
Det bästa sättet att hålla åhörarna vakna är inte att predika utan att vända på stolarna. Budkapet är “att sticka ut”. Jag använder huvudsakligen grundfärgerna rött, gult och blått. Ibland använder jag mig av färger däremellan men grundfärgerna sticker ut mest (ett brunt djur i en grön miljö skulle ge ett begränsat visuellt intryck).
Min favoritfärg röd, till exempel, ger uttryck åt flera tolkningar och konstverkets mening blir plötsligt mer värdefull.
Några av mina senare verk är gjorda av återvunnen brons. Inte av den rena, lyxiga bronsen som jag har ganska svårt för – i slutändan är det ju bara metall. Jag vill förringa detta “rika” material så därför slänger jag en klick färg över huvudena på konstverken.
Klimatförändringen är stommen för mitt arbete. Jag har alltid inspirerats av begreppet konst, inte så mycket ur den estetiska aspekten utan snarare av de sociala, politiska och ekologiska frågor som konsten involverar. Jag är ingen ”grön” individ och politik lämnar mig oberörd men jag vill förmedla ett budskap till eftervärlden utan att förorena den.

William Sweetlove, november 2011.

Des chèvres et des chiens clonés, de couleur rouge et jaune fluorescente. Des robes lilas, vert de menthe et rose, dont les plis génèrent le mouvement et manifestent une frivolité pleine de fantaisie.
William Sweetlove s’attache à la surface des choses, qu’il oppose à leur substance profonde avec la netteté d’une lame de rasoir. Dans toute une série de variations sur un seul et même thème, il crée une friction entre l’artificiel et le substantiel. Les limites entre le jouet d’enfant et l’objet d’art sont effacées dans plusieurs de ses œuvres. Caniches, girafes et pingouins tels que les voient Sweetlove ont l’air d’unir le dadaïsme, le surréalisme et le pop art en une synthèse postmoderniste.
William Sweetlove est né à Ostende, en Belgique, en 1949. Depuis 2001 il a été membre d’une colonie d’artistes en Italie du Nord, The Cracking Art Group.
Le matériau de base utilisé dans les œuvres de ces artistes est une espèce de plastique, obtenu par réaction thermochimique du pétrole brut. D’où le terme “cracking”. D’après le manifeste du Cracking Art Group, l’artiste a pour mission de répandre une vision du monde, dont l’ironie est un des éléments constitutifs, et la conscience écologique un autre. L’art doit aussi, d’après Sweetlove, faire office de contrepoison à la surconsommation et à la surproduction. Dans ses peintures, ses sculptures et ses assemblages, il restitue ses impressions de l’existence dans des matériaux tels que polyester, peaux de bête et tissus.
Depuis 1994 ses oeuvres sont exposés à des foires d’art, dans des galeries et aux musées en Europe et ailleurs.
William Sweetlove donne forme à son propre univers.

Johan Persson